Sjukdomar Som Inte Syns Finns Inte
Visst kan man förbättra statistiska siffror på långtidsarbetslöshet genom att klämma åt lite, men vilket blir det sammantagna samhällsekonomiska resultatet? När människor som bara behöver få vara i fred och läka eller få professionell hjälp inte bara i form av piller plötsligt förklaras arbetsförmögna. AF kommer dessutom prompt att skjuta tillbaka dom på F-kassan och säga att de inte kan hitta ett jobb till en person som är sjuk... Låter det orimligt? Nejdå, jag har sett det hända en närstående med egna ögon. F-kassan puttar ut för att rädda sina statistiska mål och AF puttar tillbaks för att man inte gärna kan hitta arbete till någon utan arbetskapacitet.
Jag är en stor supporter av att ställa ökade krav på individer som bara lever på systemet men det måste finnas en mänsklig urskiljningsprocess för att röka ut dem som verkligen behöver klämmas åt från dem som verkligen inte klarar av en högst verklig kris i livet. Jag tycker också det är ganska genant att både den förra och den nuvarande regeringen sitter fast i samma dumträsk - att man bekämpar symtom utan att ta ansvar för orsakerna eller ställa upp med erforderligt stöd till individen.
Tro mig, de flesta av de som verkligen är sjuka och går hemma och mår dåligt vill må bra och kunna sköta ett jobb. Om man kombinerade pillertrillandet med t ex terapi så skulle många kunna återvända till ett produktivt liv till gagn både för individen och samhället långt mycket tidigare än vad som är fallet idag och många färre skulle tvingas bli sjukpensionärer mer eller mindre mot sin vilja.
Många blir utbrända p.g.a. att man antingen är högpresterande och passerar gränsen utan att märka det eller för att man biter ihop och gör sitt jobb "för att man ska vara duktig" och ställer höga krav på sig själv. Inga av dessa mår bra av att det ställs ytterligare krav och hot mot deras trygghet när man redan är i en situation som man inte önskar någon annan människa att hamna i. Det som behövs är lugn och ro och stöd, inte ifrågasättande, krav och misstro, det förlänger bara individens lidande och skadar samhället därigenom mer än om man satsade på meningsfulla vårdinsatser så tidigt som möjligt i en djupare utmattningsdepression.
Så till sist en skopa åt alla förståsigpåare som utan att ens känna en person som är utbränd klämmer ur sig saker som "om han/hon kan gå ut med hunden så kan den väl sköta ett arbete också". Såhär är det. En utbränd har olika grader av nedsatt arbetsförmåga och är sjukskriven under sin tillfrisknandeprocess. En utbränd ligger inte under hela denna period hemma och gråter under täcket för att plötsligt en dag gå tillbaka till jobbet. Den här sjukdomen syns inte utanpå och tyvärr så gör det den så extra svår för många att förstå. Det är inte ett gips, det är inte en feber, det går inte över med 14 dagars pillerkur och en klapp på axeln.
Det handlar om att ta små steg och göra saker som är roliga eller nödvändiga för att klara vardagen hemma för att successivt kunna ta sig tillbaka. Att då denna sjukskrivna person påtar i trädgården, lagar cykeln eller t.o.m. åker på semester är kanske inte så underligt? Den gör vad den förmår för att öka sin kapacitet och den ökningen sker genom att sträcka sina gränser i egen takt. Man brukar säga att tillfrisknandet tar lika lång tid som insjuknandet, vilket för många kan vara åratal. Vad du dessutom inte ser är när personen de resterande 22h av dygnet ligger hemma med gardinerna nerdragna och sover eller svettas igenom en 12h lång ångestattack till följd av det "normala" som du såg att den gjorde.
Håll Käften!
Att uttala sig utan ha kunskap är ju en del av sporten! :D
Det är klart förståeligt att det känns svårt för människor att bita ihop och kämpa med sin tuffa vardag när folk som "gett upp" är hemma och påtar i trädgården eller åker på semester. Speciellt med sjukdomar som är svåra att diagnosticera - där det otvivelaktigt finns folk som inte är sjuka egentligen.
Det är säkert som du säger att samhället ställer krav på folk som inte klarar av det, men det är ju en fin motvikt mot att samhället inte ställer krav på dem som behöver en spark i arslet ;)
"Om man står med ena foten på en spisplatta och den andra i en frysbox så har man det i genomsnitt rätt bra"? ;)
Klart att det sticker i ögonen på de som inte förstår när det dessutom är lätt att misstänka att det finns många som i själva verket är arbetsskygga som döljer sig bakom en diffus diagnos. Det finns andra grupper som t ex elallergiker och fibromyalgiker(?) som också blir misstänkliggjorda just för att deras problem är svåra att kliniskt bevisa. Inte desto mindre finns många som har reella problem och som bara puttas längre ifrån att bli friska av "sparkar där bak". Som sagt, en vettig individuell bedömnning/utredning följd av en bra rehabilitering är vad som behövs, inte statistiska mål och höjda krav på en stor grupp redan svaga individer.
Vad är en bra rehabilitering förresten?
Det finns ju också undersökningar som visar att man genom att låta folk "vara ifred" som många vill när de mår dåligt (lite som katter) är att göra folk björntjänster. Inte för att du sagt att man skall lämna folk ifred, utan ett bra rehabiliteringsprogram. Någon skulle kunna hävda att rimliga krav på prestation kan vara ett sätta att återfinna en balans i livet. För mycket kan säkert få motsatt effekt som du säger.
Btw. Elallergi och fibromylalgi är onekligen också svårdiagnostiserade. Forskare brukar väl försiktigt mena nu att symptomen är verkligt fysiska, men att sjukdomarna mycket väl kan orsakas av saker som inte är fysiska. Till exempel så verkar det vara en statistiskt övervikt av folk som drabbas som "känner efter mycket". Det betyder inte att lidandet inte är där. Men det kan betyda att man inte kan mota orsaken till symptomen uppkommer med fysiska åtgärder som att ta bort källan. Alltså för att förhindra att någon blir sjuk. När de väl är sjuka så fungerar det säkert att ta bort elen i ett hus till exempel.
Egentligen skall jag ju hålla käft eftersom jag varken har haft fibromylalgi eller elallergi, men diskussionen blir så trist då. Jag hade ont i ankeln när jag sprang i mina nya skor häromdagen - gills inte det liiiite? :)
Om du har en grupp människor, där du vet att hälften är allvarligt sjuka och andra hälften är friska simulanter, men du vet inte vem som är vad, skulle du då behandla hela gruppen för sjukdomen eller skulle du sätta alla i arbete? Jag skulle i alla fall behandla dem, allt annat är grymt. I verkligheten är nog simulanterna färre än i mitt exempel och den skada de gör är enbart ekonomisk, det kan vi ta.
@Åsa:
Visst. Bättre att fria än att fälla. Men det finns väl som vanligt ett mellanting? Vad jag förstår så görs bedömningar vilka som är arbetsföra och vilka som inte är det. Jag antar att en del av kritiken bottnar i att dessa bedömningar inte är tillräckligt bra?
Väl formulerat, Åsa!
Apropå behandling av utmattningsdepression och dylikt.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=681994
Klockrent inlägg Åsa. Läser sisådär 2½ år efter publicering, men ämnet är mer dagsaktuellt än någonsin.
