SonicBoomBlog

Redan i skiftet oktober/november började vi se oss om efter en utlandsresa. Det stod klart att vi skulle flytta att vi kunde bestämma tidpunkten ganska så fritt. Vi valde att flytta först, redan en månad efter att köpet blivit klart för att sedan stupa iväg på semester och dra nytta av den fördelaktiga jul-/nyårshelgens alla lediga dagar. Bättre det än att först vila ut och sedan slita livet ur sig med flytt och tilltagande press på jobbet.

 

Vi tänkte att vi kanske skulle vara hyfsat bra ute i tid ändå... siktet inställt på gamla vanliga Thailand i första hand men se nä, där var det tokfullt och det lilla som fanns kvar var tokdyrt. Vad skulle vi då ta oss till? Egypten? Marocko? Gambia? Samma visa nästan vart vi än tittade.  Sedan kom jag på Vietnam. Resmålet är tämligen nytt men inte helt och hållet och det jag hört från de som varit där har varit odelat positivt. "Det nya Thailand, inte så exploaterat" hette det. Bokningsläget var väl inte så himla ljust där heller men vi hittade ett hotell och en avgångstid som passade oss. Phan Thiết ("Fann Tiett") hette orten, hotellet The Palms och avresa juldagen 15:35.

Arrangör: Ving

Flygbolag: Novair (Air Europa visade det sig).

 

Prislappen var lite dryg men ändå, för en paketresa så långt bort och över jul var det bara att gapa och svälja. Den beskaste medicinen kom efteråt... först när vi bokat så såg vi att den 10h långa flygningen skulle följas av en transfer med buss på 5-6h!!! Maddafakka?!?!

Vi kunde fortfarande ha backat ur men vi valde att vänja oss vid tanken istället. Alternativet var ju inget alls, kanske en sista minuten i bästa fall men vi ville vara säkra på att komma iväg. Jag kontaktade lite vänner och bekanta som kunde  beskriva lite mer av vad vi kunde förvänta oss av Vietnam då landet, sånär som på ett visst krig, var ett ganska svart hål i vår karta. Många frågor besvarades och vi hade en bra bild av vad som väntade. Så gott det nu gick sådär på distans.

 

Resan ner gick helt enligt plan och jag fick ett par timmars sömn mha diverse tunga droger från Z:s apotek ;) Väl framme så funkade allt klockrent och vi åkte med ärrade Ving-veteranen Anna-Karin "A-K" som berättade lite om vad som väntade och skickade runt både mat, godis, kartor och annat. Vi visste att det hotell vi bokat låg på en annan plats än alla de andra hotellen. Vårt låg inne i Phan Thiết stad men ändå nära vattnet och de andra i Hàm Tiến, en strand c:a 12km norrut. Det vi inte var riktigt beredda på var nog att hotellet låg längst ner på en skitig bakgata efter att först ha navigerat genom små trånga kvarter. Väl inne på hotellet var allt fint och utsikt över en golfbana och havet men läget... läget... trots att det är mitt i en stad på 250 000 invånare finns inte en restaurang på >500m avstånd, ingen "supermarket", inga butiker annat än inhemska hål i väggen. Vi är helt isolerade på vårt hotell om man inte tar en taxi till centrala Phan Thiết (inte många restauranger där heller) där det finns en marknad och lite mer normala städade butiker.

 

Efter att ha besökt Hàm Tiến-området där de andra hotellen ligger så bestämde vi oss för att se om vi på något sätt kunde byta hotell till något där uppe. Hàm Tiến är mer som Thailand, visst, exploatering i all ära men det fanns i alla fall ett användbart utbud av saker och ting. Hotellet vi bor på nu, The Palms, är fint och fungerar i allt väsentligt bra. Restaurangen är helt ok vad man än beställer, t.o.m stek (på australiskt kött) kunde de tillaga alldeles utmärkt och till mycket överkomliga priser. En fint poolområde finns, massage på beställning, sauna och ångbad. Personalen kan inte många ord engelska men är mycket vänligt inställd och vill verkligen göra sitt bästa. Tillgång till hav och strand kräver en promenad på 1,5km eller taxi. Stranden däremot är väl fin men saknar alla faciliteter, inga solstolar, inga restauranger/fik, inga duschar/toa, ingen massage, ingenting. Inte ens souvenirförsäljare och så blåser det ganska mycket här hela tiden med relativt grov sjö så poolen är ändå att föredra.

 

Vi får se vad som händer. Hursomhelst så har vi köpt till så att vi får de sista 2 nätterna i Saigon (Ho Chi Minh City, HCMC) så vi får tid att besöka Cu Chi-tunnlarna, krigsmuseet och se lite av vad storstaden har att erbjuda.

 

Generella intryck och observationer. Vietnam är ett Thailand för 20 år sedan med allt vad det innebär. Det är lortigare, enklare, saknar mycket av det som den västerländske turisten förväntar sig. Engelska talas nästan inte alls, inte ens bland de som är i turistnäringen. Kusten är överlag mycket blåsigare än Thailand och det kan vara skönt, om än förrädiskt att det inte blir så väldigt varmt. Men när det blåser såpass att det blir obekvämt, saker som inte är fastbultade flyger iväg o.s.v. så är det inte lika skönt längre. Valutan, Dong (VND) finns inte i lägre valörer än 1 000 och upp till 200 000 på sedlarna. Ta bort 3 nollor och dela på 3. Taxi kostar 16500d/km, alltså SEK 5,50:-, en resa från vårt hotell till Hàm Tiến, 12-13km bort c:a 60:-. En måltid som ikväll med en förrätt, en pizza, 3 stora tigerräkor, 2 cola fick vi för SEK 120:-. En flaska inhemskt vin på hotellet kostar SEK50:-. Massage 60min c:a SEK 100:-.   

Ikväll blir det "galamiddag" på hotellet (ingår) och för en stund sedan fick vi klart att vi kommer att få byta hotell till Sea Lion Resort & Spa i Hàm Tiến fr.o.m. i morgon 1/1-2013. Ska bli skönt att komma lite närmre ett bättre utbud och variation, även om det är lite dyrare där och betydligt fler ryssar... Om tyskarna var illa ansedda turister på 80-talet så är det inget mot ryssarna idag och det av goda skäl. Maken till dålig attityd de har.