Mamma in Memoriam

 
Idag för ett år sedan så dog relativt oväntat min mamma blott 76 år gammal. Igår kväll var älskade Z och jag vid graven i Åtvidaberg och satte lite blommor och tände ett ljus i halvmeterdjup snö. Nedan följer det tacktal som jag höll på begravningens eftersits. Det sammanfattar henne och det plötsliga frånfället rätt bra.
 

Först av allt vill jag tacka alla er som kommit idag för att ta farväl av Ingrid, er granne, er vän, er släkting – min mamma. Det betyder mycket för mig och jag vet att hon hade varit rörd över att se er alla här idag. Mammas bortgång var både väntad men ändå oväntad. Att hennes tid var på väg att rinna ut var tydligt - men att den skulle vara kort var oväntat.

 

Jag har under tiden sedan lördagen den 18 februari pratat med många, många människor och alla som känt henne är rörande eniga om att vi är glada att hon fick sluta på det bästa av sätt - att bara stilla få glida bort i sömnen. Detta i motsats till en fortsatt plågsam tillvaro med stora förändringar och tilltagande begränsningar som hade berövat henne ännu mer av det som gjorde hennes liv värt att leva.

 

Jag har inte minst under den senaste tiden kommit att inse hur otroligt stark och envis hon var. Att under mer än 15 års tid som ensamstående mamma och lågavlönad sjuksköterska kunna ro runt ett hus med trädgård, uppfostra och backa upp mig i min problematiska skoltid, underhålla ett flertal kvalificerade hobbies, bekantskapskrets och dessutom resa utomlands en eller två gånger per år är inget annat än enastående!

 

Just resande har vi sett som en av de mest kännetecknande sakerna med mamma. Det är också resandet, inte minst de safariresor till Afrika som hon gjorde på senare år, som tjänat som tema och inspirerat oss i planeringen av begravningen och utformningen av annonsen. Den lite ovanliga kistan och den okonventionella placeringen har vi valt för att alla, även de som inte valt att gå fram för ett avskedstagande, skulle kunna se bilderna på henne och hennes älskade djur, inramade av den grönska som hon odlade närhelst och varhelst hon kunde.

 

Hon såg alltid fram emot nästa resa, nästa upplevelse. När hennes resande till slut var över tog det livsgnistan med sig. När det målet inte längre fanns så slocknade glöden, vi kan se det nu såhär efteråt. Vi hoppas på att hon nu har kommit iväg på den sista stora resan och att hon är framme i sitt paradis, sittande i tidig morgonsol med en stickning i knät och tittande ut över savannens alla djur stilla betande i dagens första ljus.

 

Tack.

 


Kommentarer (om du inte klarar av att skriva ditt namn, skit i att kommentera!)

Kommentera inlägget här:

Skriv ditt riktiga namn här eller skriv ingen kommentar alls:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0