Fotoetik
Tankarna kan delas upp i några ifrågasättanden och ställningstaganden. Tror jag. Din input som läsare är mycket välkommen i kommentarsfältet!
Frågor
1) Varför valde jag att ta kasta upp kameran och fota istället för att springa? Jag såg ju trots allt innan det hände vartåt det barkade.
2) Varför plåtade jag även senare under räddningen?
3) Varför känner jag så starkt emot att sälja eller publicera de mer närgångna bilderna av själva kraschen?
Allmänt resonerande
Vad jag kommit fram till på egen hand då. Min första tanke är jag inte så stolt över såhär efteråt "det här blir unika bilder" och så någonstans även en bitanke att om det gick som jag trodde så skulle det vara bra att det fanns bilder av utredningsskäl osv. Och visst, fotografen i mig är stolt att ha fångat en sån unik ögonblicksbild av ett så snabbt händelseförlopp. Men i övrigt känns det inte så bra. Vem blir gladare av att se bilder av en situation där två människor blir allvarligt skadade? Jag valde att publicera 3 ganska generella bilder helt utan offren. Fastän jag själv plåtade så tog jag illa vid mig av att någon skickat en bild med MMS till Aftonbladet direkt från ön. Go figure.
Svar
1) Jag plåtade istället för att springa för att jag i första läget bara såg händelseutvecklingen som något värt att få en bild av, som fjäder i hattten och som bra att ha för en utredning. Nästa gång vill jag tro att jag kommer att springa istället för det finns alltid någon annan som har plåtat eller filmat. Om jag nu ser olyckan komma. Fångar man det för att man råka plåta ändå så vad ska man göra åt det? Det finns inget tvivel om vilket som är viktigast, att rädda liv eller att dokumentera vad som hände. För tydlighetens skull så vill jag betona att jag såg vad som var på väg att ske och hade därför ett val och enligt mina bilder tog det ändå 5s efter nedslag innan jag slutade plåta och började springa. Tiden det tog att fatta att det jag ändå sett komma faktiskt hände och vad jag måste göra.
2) Jag fick folk att springa efter vatten. Jag klippte upp kläder. Jag höll hand och tröstade, svarade på frågor och berättade hur det gått med den andra och med gyrokoptern. Men jag tog också bilder emellan, inte direkt på offren men av hela scenen. Där fanns en dokumentationsbehov i mig som jag inte kan förklara. Blandat med tankar på att kanske kan det vara till nytta om jag råkar fånga något som visar sig vara viktigt senare. Jag inser efteråt att det säkert fanns flera som tog illa upp av det och jag har svårt att försvara det. Jag kommer troligen aldrig att göra samma sak igen. Det som känns bra däremot är att åtminstone en av de inblandade var väldigt glad för att få se bilderna då det hjälpt denna (precis som mig) att bearbeta och försöka minnas exakt vad det var som hände och vad man gjorde. Så det var inte enbart dåligt.
3) Man är så van vid att se den typen av bilder i media att man först inte reagerar och tänker efter. Jag kommer kanske inte att se den här typen av bilder annorlunda framöver heller, man blir ju bombarderad av dom hela tiden. Men jag gjorde valet den här gången att jag inte vill exponera de här två människorna i deras nöd och jag tror inte att jag kommer att göra annorlunda en annan gång heller. Möjligen kommer jag att visa bilderna i något sammanhang för en större krets när de "kallnat" men jag tror inte det som det känns nu. Respekten för deras integritet är för stor för det. Det känns nästan lite papparazi-smutsigt, varför ska man sticka in en kamera i människors trauman bara för att man kan? För att det finns ett "allmänintresse"? Polisen och en begränsad krets vänner har fått se mot löfte att inte sprida men där slutar det.
Allt kan man brygga ner till förklaringar som att jag förstås var chockad och utan erfarenhet av liknande situationer sedan tidigare. Jag reagerade och agerade som fotograf mer än som människa och det i det närmaste skäms jag för men nästa gång är jag klokare. Hoppas jag. Jag höll ändå linjen att inte skildra de skadade i närbild och jag håller linjen att inte fritt dela eller profitera på det jag nästan direkt insåg skulle vara okänsligt och onödigt. Jag slutade plåta när jag förstod att andra med rätta kunde ta anstöt. En del blev rätt, annat mindre rätt. Lesson learned.
1) Du besvarar själv fråga ett; chock.
2) Se ett. En chock går sällan över på ett par minuter.
3) Jag har sett hur närstående kan ta att få se sådana foton publicerade. Jag tycker inte om det, mer etik till media tack!
Chock (psykisk chock) ska inte blandas ihop med vad som förr kallades chock i sjukvårdens ABC (numera L-ABC Livsfarligt Läge, Andning Blödning Cirkulationssvikt) (c-svikt ger dock ofta chock). Ett sätt att beskriva chock är "en normal reaktion på en onormal händelse".
Hur kan då chock motverkas? Utbildning, övning, mental förberedelse och kommunikation.
Gå utbildning i Förstahjälpen och brandskydd. Och gör det regelbundet. Man glömmer, det kommer nya rön och hur ofta övar man som privatperson? Vartannat år är inte fel. (Varför inte på jobbet? Ta upp det med chefen (vad händer på jobbet vid olycka plötslig sjukdom?)!)
Öva! Repetera åtminstone mentalt stegen och åtgjärder.
Mental förberedelse: Tänk "olyckor händer faktiskt, vad kan hända här?"
Kommunikation: Behåll inte allt i dig själv, prata med andra du känner förtroende för. Exakta svar finns sällan men kommunikation är ett viktigt bearbetningssätt.
För att jämförelsen skull så är det här grovt vår arbetsmetodik inom Rödakorsets förstahjälpengrupper vid en liknande händelse:
1: Överblicka, vad har hänt, finns det risk för fler skadade, hur många och hur allvarligt? (L i L-ABC)
Vi har alltid en uppdragsledare, det är viktigt att samverka. Larma 112 så fort du kan ge ett någorlunda korrekt larm. Meddela att du ska/har larmat till övriga på plats.
Vi går fram, de sekunder man vinner på att springa förlorar man flerfalt på en sämre insats pga andfåddhet, högre stress osv.
Släck och/eller få bort de skadade.
Släck i kläder & hår.
Kyl. Mycket och länge, minst femton minuter men inte med iskallt vatten utan ca 25 grader helst (vid så allvarliga skador som det verkar vara här bör man kyla tills sjukvården tar över, blöta handukar eller kläder om egen transport).
Låt kläder sitta om den skadade ska till sjukvård! Det är risk att huden lossnar och personen behöver de små rester av barriär som finns kvar.
Personen vid medvetande: På rygg, benen i högläge (motverka C-svikt)
Medvetlös: Stabilt sidoläge.
Efter uppdraget hjälps vi åt med att kolla upp hur vi mår själva, vad vi har för tankar runt händelsen, eventuella frågor...
En känd fotograf sade för länge sedan "mitt jobb är att ta bilder; även jobbiga, påträngande, personliga och nära bilder. Men om man sedan skall publicera dem eller inte, det är en helt annan fråga."
Med andra ord tycker jag att du gjorde rätt, både som fotograf och som människa. Du tog bilder, men är mycket restriktiv med hur de används och du lät inte kameran göra dig passiv i händelsförloppet utan agerade som medmänniska också.
Rolf, Lennart! Tack båda för era respektive kommentarer. Sanningen ligger antagligen någonstans emellan men båda skänker lite mer ljus och trygghet till min bild (haha) av vad som hände och vad som var "rätt". Jag har gått många förstahjälpen-utbildningar men det blir ändå för långt emellan dom och träning och erfarenhet hjälper och man blir bättre från gång till gång. Vissa kan ju leva hela sina liv utan att bli inblandade i såna här krissituationer men jag har redan råkat ut för det flera gånger och visst blir man ändå mer "van". Jag gillade den utsagan från fotografen, det bekräftar vad jag känner och hur jag har agerat samtidigt som det på sätt och vis legitimerar att jag gjorde som jag gjorde. Nu är jag förvisso inte proffsfotograf men jag tänker och agerar som fotograf när jag har kameran i hand.
Jag tycker du verkar alldeles för hård mot dig själv för att du tog bilder över händelsen. Du kunde ju inte veta förän olyckan var ett faktum att det faktiskt var en olycka. Det är ju inget man är inställt på ska ske när någon startar. Jag tycker du gjorde ett jättebra jobb, både med fotograferandet och din övriga insats. Du kan vara stolt!
Tom: tack :) Det har börjat lägga sig nu, fått skriva och prata tillräckligt om det för att kunna lägga det åt sidan.
Hej
Jag tror att det nog är ganska många av oss som inte riktigt vill ta in vad som händer när ett händelseförlopp börjar skena iväg.
För mig är det viktiga dock att du, precis som du säger, inte har publicerat/visat upp bilderna annat än för polis och de som var med i olyckan. Allmänintresse har inget med det att göra bortsett från möjlig haveriorsak etc. Det finns för de flesta ingen poäng alls i att visa upp andra människors lidande.
För att avsluta med lite gladare saker så tycker jag att din blogg är trevlig och väldigt läsvärd med en bra blandning av flyg och annat!
Emma: nej, det finns helt klart en tröskel där från att ha insett vad som håller på att ske/se det ske till att man fattar att det faktiskt hände och att man måste reagera. Det som plågar mig lite dock är att de dokumenterade 5s det tog för mig från impact till sista bild inte kan förklaras bara med det utan hade mycket att göra med att jag "ville plåta den häftiga grejjen" som hände. Sen efteråt kändes det inte så coolt då... men nu vet jag det. Alla bilder är inte värda att tas.
Tack för de vänliga orden om bloggen iaf! :) Jag passerade 500 inlägg just på olycksdagen men det var inte läge att säga något om det då tyckte jag.
BTW så har jag fått feedback på hur det står till med de tu. Båda ligger fortfarande på sjukhus och har opererats men kommer att få komma hem de närmaste veckorna. Som misstänkt hade båda ryggskador och brännskador men inget som kommer att ge bestående men gudbevars!
