Tycka Vad Man Vill Om Facebook
Jag har alltid varit den där typen som är nyfiken på vad som hände människor sen. Jag har googlat på en del tidigare och jag har gått på en såndär arrangerad klassfest bara för att stilla nyfikenheten på vad det blev av klassens ljus och pajasar. Facebook ger helt nya och oanade möjligheter.
Det som satte igång mig var när en barndomsbekantskap från en fjällresa i Norge kontakta mig på FB. Jag började leta efter de där som jag undrat över och har fått kontakt med flera från svunna tider. Skitkul även om det inte behöver leda nånannanstans än att man stillat sin nyfikenhet något!
Såhär långt har jag haft kontakt med tre barn/ungdomsvänner från skolan och en språkresekompis. Jag har hittat några av dom och några har kontaktat mig. Skitkul, tycker i alla fall jag :) Sen får folk pilla med sina apps, statusar och networks bäst dom vill, det här roar mig mest med FB!
Jag läste i gratistidningen på bussen att kontraktet som man accepterar när man registrerar sig i Facebook är skumt. Därför försökte jag radera mitt konto, men det går inte!!! Jag kan avaktivera det men informationen ligger kvar och enligt villkoren kan Facebook sälja det till framtida arbetsgivare. Nej, jag är inte paranoid eller har något att dölja, men att man inte kan gå ur är FEL.
Jag skänkte det en millisekunds tanke när jag såg den rubriken också, men sen insåg jag att jag redan har en hemsida som berättar väldigt mycket om mig. Mina spår och peronsuppgifter finns på hundratals träffar på Google redan och om en arbetsgivare väljer att inte anställa mig för något jag uttryckt på nätet (jag är ju inte extrem på något vis) så vill jag nog ändå inte jobba hos denna.
Det är möjligt att jag är lite konspiratoriskt lagd, men jag är så hjärtligt trött på alla journalister som verkar ha bestämt sig för att alla medier som inte går att tjäna pengar på eller som bygger på att man får betalt för att vidarebefordra information är av ondo. Jo just det, för Bengts läsare så kanske jag skulle säga att jag är den där lille barndomskamraten som nämns i inlägget. I vår barndom var vi flitiga brevkompisar, idag är vi bloggvänner ;-)
