Kaj Bergholm In Memoriam
I och med att Kaj var så mycket äldre än mig så har vi aldrig bott under samma tak. Den naturliga anknytningen har aldrig skapats. Inte heller har kontakten varit mer än graden bättre än sporadisk. Den delen av släkten har gett nytt liv, gift sig och dött och jag oftast fått läsa om det i tidningen.
Vi har ändå samma far, en far som dog när jag var bara 11 år och som han kände och minns mycket bättre än jag. Mina minnen av Kaj kommer framförallt att vara förknippade med julfirandet med den delen av släkten så länge de hade sina barn hemma och alla träffades. Alla de stunder som jag också spenderade på hans videoteknikfirma och lärde mig lite om redigering och lånade/köpte massa kul saker där kommer också alltid att finnas kvar. Kaj påminde mig också om mig själv och ett antal av de egenskaper som jag sett i oss båda har för mig kommit att definiera vad "en Bergholm" är för typ. Vi är lite speciella såsom alla familjer har sina små särdrag antar jag.
Jag är som bekant inte religiös men på något sätt är det väl ändå mänskligt att hoppas att vi får träffas igen något slags efterliv när det är dags. Tills dess...
Sov gott, Kaj - du saknas mig!
När ska vi få ett stopp på denna epidemi som bara skördar liv? Hemskt att se folk som dör en så långsam död som cancer orsakar...
Att förlora en släkting eller vän gör ju alltid att man blir extra medveten om att även de mest avancerade djuren, som människan, kommer att dö och så småningom förmultna.
Det är dags för lite 40-års kris känner jag. Vi måste hinna göra något "meningsfullt" innan vi dör. Sedan dör vi och får eventuellt ångest för att vi inte hunnit med något.
Hoppas att Kaj kände att han gjort något kul med sitt liv. Alla behöver stunder av lycka att minnas. Även de som har många år kvar att leva.
Niklas: Tja, hoppet är ju ganska stort i alla fall. Majoriteten av de som drabbas av cancer idag överlever/blir friskförklarade igen men det finns fortfarande cancerformer som vi inte rår på och inte heller när det upptäcks för sent.
Torbjörn: Jag har aldrig haft föreställningen att jag måste åstadkomma något "meningsfullt" i mitt liv som jag sen kan vara stolt över på gamla dagar. Jag lever av nyfikenhet, äventyrslusta, livsglädje, egoism och what not. Jag har aptit på att göra mer med mitt liv innan jag dör men inget av det mäter sig på en skala av meningsfullhet eller samhällsnytta. Jag har inget behov av att karva mitt bomärke i historien. Min ev. 40-årskris kommer nog snarare handla om hur mycket eller lite jag hunnit realisera av det jag vill göra för min self gratification :)
Så... när är du nöjd med dig själv? Antagligen när du gjort saker som tillfredställde din nyfikenhet och äventyrslusta, livsglädje och egoism (or what not).
Med "meningsfullt" menade jag alltså inte att man skall göra något värdefullt för samhället eller världen. Bara att jag tror att det är viktigt med stunder av lycka och att det är det som är viktigt att minnas också.
Så jag menar JUST din typ av 40-årskris (eller 30, 35, 50 eller whatever).
Men vad vet jag :)
Mitt djupa deltagande.........
Att förlora en släkting eller en vän är inte lätt alls. Helt plötsligt upplever man en tomhet som känns ganska konstig, det är väl det som kallas för sorg antar jag. Man är aldrig förberedd på den känslan och man vet inte riktigt hur man skall hantera den. Men man reder ju alltid ut det på något sätt.
Det finns ett korkat talesätt som säger att "Tiden läker alla sår", det är helt fel enligt min åsikt men man lär sig leva med ärren.
Enligt min lätt buddistiska inriktning så hoppas jag att han uppnått nirvana eller återskapats som en katt. (Katten är den livsform som står högst på skalan här på jorden enligt min mening)
Må Kajs minne leva länge !
Tack Ernest :) Om han reinkarneras som katt så blir nog Gustav (Garfield). Ja, katter föredrar jag också. De är sköna. Inte alltid så smarta som man vill tillskriva dom ibland men sköna. Jag är glad att det inte var oväntat/olycka/chockartat iaf, det tycker jag är mycket värre, när någon slits bort utan att man är minsta förberedd.
What doesn't kill you makes you stronger....
Såg just på "Riding with boys". Enligt den filmen heter det:
What doesn't kill you makes you want to kill yourself.
