SonicBoomBlog

Jag och Z var och såg den i måndags kväll. De blir bara bättre, filmerna. Sina 2:26 till trots så gick den ganska fort även om en del av glinen i salongen tyckte den var långsam (men allt över Youtube-längd är ju för långt för dagens barn). Jag gillar att man nu, helt naturligt på sätt och vis, brutit sig loss från barnfilmsgenren. Det är mognare, mörkare, mer eftertänksamt. Man tar sig tid att försöka visa svårmodet, skräcken och paniken hos folk och vad som kommer utav det, sådant som förräderi, plundring, mord och misstänksamhet.

I mitt tycke så har ingen av filmerna varit särskilt bra på att förmedla känslor och sinnesstämningar men den här är bättre på det om än inte bra. Jag gillar att Harry, Ron & Hermione nu uppträder mer som ett självsäkert team och inte som en hög kids som mer genom tur än skicklighet lyckas vinna sina strider. Den barnsliga osäkra klumpigheten är i stort borta, kvar är bara osäkerheten i deras relation både till varandra och de de (hemligen) älskar. Harry, "den utvalde" och motvilliga hjälten som alltid varit rätt måttligt begåvad och inte skulle klarat sig värst långt utan sina vänner står nu lite mer på egna ben och är inte bara ett truligt barn med (o)tur.

Filmen lämnade iaf ett visst avtryck, jag har tänkt på den efter att jag lämnade salongen, det händer inte med alla filmer som glöms i samma ögonblick som popcornbägaren träffar papperskorgens botten. Jag ger den 4 trollstavar av 5 möjliga :)