Min vän Kerstin

Kerstin var lärare men också s.k. skolvärdinna på Österbergaskolan när jag gick där. Hon var den trygga punkten på rasterna för nån som likt mig inte hade så många vänner och desto fler som tyckte det var skojigt att mobbas. I en ungdomsgårdsliknande lokal kallad Power House spenderades många raster med henne och andra skolkamrater.

Efter jag gått ut högstadiet och bytt skola höll vi lite kontakt, jag var hemma hos henne några gånger och hon köpte en elektronisk skrivmaskin av mig. Vi pratar 90-talet nu. Sen ebbade kontakten ut. Tänkte på henne ibland. Önskade att jag visste hur hon hade det. I samband med att min mamma dog 2012 så tog jag tag i saken och skickade henne ett brev, den klassiska sorten, med en undran och förfrågan om förnyad kontakt. Några dagar senare ringde ett välbekant nummer. Hon hade tänkt lika mycket på mig och var själaglad att jag hört av mig!

Under några år, kanske fram till 2019 så blev det flera besök om året och några telefonsamtal däremellan. Sista besöken hade hon hemtjänst och det märktes att hon var trött och små tecken på intellektuell avtrubbning började märkas, men på det hela väldigt klar och skärpt som hon alltid varit. Hon var vid varje tillfälle hursomhelst jätteglad att få sällskap och hon var även hemma hos oss i samband med en jul. Hon var intresserad av flygning och jag erbjöd henna att följa med, tyvärr blev det aldrig så, hon vågade inte riktigt. Det kändes ändå fint att kunna göra något för en äldre vän som spenderade mesta delen av tiden i ensamhet.

Hon hade sedan många år sällskap med en man, Weine, som bodde i samma hus som hon. Han led av kroniska problem med njurarna (tror jag det var) och hon fick lägga mycket ork på att ta hand om honom när han hade skov, fixa mat, trösta, vara med på sjukhuset etc. Hon höll på att gå under, hon var trots allt över 90 år då. Weine gick bort 2014 och trots sorgen märktes en lättnad för henne och hon kunde leva sitt eget liv igen, inte fastbunden vid sin sjuka partner. Hon umgicks en del med en annan granne i trappen som jag fick lite kontakt med och vi bytte information emellanåt om det var nåt särskilt som stod på.

Hon beklagade sig ofta över sin svåra relation till sin son och en del andra släktingar. Dom framstod som rätt rubbade människor för att uttrycka det diplomatiskt. Nånstans där runt 2019 bestämde sonen att hon skulle flytta till ett äldreboende, han sa upp hennes lägenhet och flyttade helt sonika dit henne. Nu förstår jag att det inte går att göra så utan en myndig persons samverkan, men det var så hon upplevde det. Där tappade vi kontakten helt och jag fick bara lite uppdateringar av grannen. Hon satt på demensavdelning och var bara bitvis klar i huvudet.

Den 3/9 2022 fyllde Kerstin 100 år! Jag skickade ett gratulationskort med bild på familjen. Hade hoppats på någon sorts respons men det uteblev. Jag har löpande kollat dödsannonser och Ratsit för att hålla koll när hon gick bort för att inte missa begravningen i alla fall. I helgen fanns hon inte längre på Ratsit. Fördjupade efterforskningar gav besked, hon dog 17/11-22 och begravningen var såklart redan för länge sedan avklarad. Ingen dödsannons. Vare sig grannen eller jag hade fått reda på något av hennes son trots att han kände till oss. Vad är det för människor som gör så? Man blev ledsen, arg, bitter...

Dock blev jag ändå rörd när jag hittade hennes grav. Hon ligger tillsammans med sin älskade Weine. Mitt hjärta brast av kärleken. Han gjorde ändå något rätt, grabben.

Vila i frid fina människa och vän! Jag kommer aldrig att glömma dig.



Kommentarer (om du inte klarar av att skriva ditt namn, skit i att kommentera!)

Kommentera inlägget här:

Skriv ditt riktiga namn här eller skriv ingen kommentar alls:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0