SonicBoomBlog

Nedräkningen är igång på de sista timmarna i "frihet". Vanligen är detta en dag fylld av ångest för allt som jag hoppats hinna med under ledigheten men aldrig gått i mål med. Så inte i år. Eller i alla fall väsentligt mycket bättre än vad jag kan minnas varit fallet på lääääänge. Detta innebär förstås att något loppande i sängen har det inte varit tal om, jag har mestadels kört järnet för att beta av min långa lista med saker som jag inte orkat ta tag i under terminen.

En del saker på min lista har stått där betydligt längre än så och en del av dessa gamla surdegar har jag nu äntligen fått gjorda och det är sååå skönt!

Inte för att någon annan egentligen bryr sig, men om inte så för min egen skull så tänker jag lista allt som jag kan komma ihåg att jag gjort nu. Förutom allt nedan så har jag ju förstås handlat julklappar i sista stund, min vana trogen :)

---

• Beställt personbevis och personutredning, fått dessa och skickat in ansökan om elevtillstånd för trafikflygare.
• Köpt nya handskar, köpte kass modell och fick förstås inte lämna tillbaka dom, fick köpa ett par till *suck*. Någon som vill köpa ett par nya handskar strl 10? :) Skinn och fleece. Nähä.. inte det :)
• Fixat med flytt av el och bredband som båda hade blivit strul med på första försöket.
• Läst manualer för Nikon D80 och min PVR för att lära mig mer/allt om dessa nya tingestar. Ledde förstås till en massa labbande som tar tid :)
• Köpt: ny väggtelefon (Respons Vägg) i.s.f. en kass, trebensstativ, 1GB minne till mobilen, effektmätare, sax, underlakan, DVD-RW-skivor, tillbehör till kompressorn, datakabel till mobilen i.s.f. en förlorad, hörlurar till mp3-spelaren, reflexväst...
• Sorterat, diskat, inventerat husets alla krukor och dessutom planterat om två blommor!! There'a first time for everything...
• Städat och effektiviserat i källarförrådet både för att skilja ut det sista av exets saker och för att minska på volymen då flytten även innebär ett mindre förråd.
• Tvättat, strukit, sorterat och/eller kastat alla kläder som varit spridda i olika högar och olika stadier av förfall. Även ett par gardiner och en duk har fått sig en uppfräschning.
• Köpt nytt årskort på Friskis & Svettis.
• Köpt nytt periodkort på bussen för Januari.
• Mekat upp min gamla rakapparat för att se om jag kunde hitta felet och fick ihop den igen perfekt! Men inte funkade den mer för det. Skickad på elskroten...
• Lagat eltandborstens skal som spruckit.
• Lagat sprucken dörrlist.
• Scannat en massa saker ur min "urklippslåda", d.v.s. gamla tidningsklipp, tackkort, inbjudningar, insändare, familjebilder, skolbilder etc etc...
• Återknutit kontakten med en barndomsvän från mellanstadiet som jag även kunnat hjälpa bearbeta en del från den tiden, jättekul och givande!
• Träffat/umgåtts med både Pia (firade nyår tillsammans), mamma samt ett par kompisar.
• Strulat med utbyte av ett felaktigt sålt torkarblad med Rejmes (skitföretag!).
• Strulat med försäkringar för att byta bolag på hemförsäkringen samt sagt upp en allrisk på min gamla kamera.
• Burit ner resten av sommarmöblerna till garaget (så dags va?). Bytt lampa i garaget. Fixat det sista i trädgården inför vintern.
• Städat som en tok i olika omgångar, bl a som en början på flyttstädning. Rensat upp bland alla papper som legat utan åtgärd. Läst tidningar som inte hunnits med.
• Tvättat bilen.
• Fått ordning på min X-plane-installation med ratt/pedaler och global scenery så den är användbar för att öva lite instrumentflygning med.
• Köpt lite "efterjulklappar" till min mamma, saker som jag tyckte hon behövde efter att ha spenderat julafton där.
• "Städat" och ordnat en hel del i mina datorer, gjort backuper och lagt i bankfacket.
• Synkat mobilen mot min Exchange-server för backup av alla kontakter. Jämfört gamla och nya mobilen vars ljudkvalitet jag tyckt skiljt avsevärt till det sämre.
• Lagt ut en del saker på Blocket och Eniro till försäljning. Sålt och levererat åtminstone kökssoffan och förundrats över hur folk orkar hålla på och lägga så totalt ogenerade skambud på saker.
• Fått massage av grannen som är massör.
• Flugit en sväng på självaste julafton, se tidigare inlägg :)
• Tömt min batterilåda på rätt ställe :)
• Polerat alla mattallrikarna som behöver det ibland p.g.a. repor från besticken, skitjobb.
• Rättat upp alla mina flygmanualer med de rättningar som legat och väntat på att bli införda.
• Lagt ut anbudsförfrågan på nätet ang. flyttstädning... klent med svar än så länge :( Får väl göra det själv.
• Ryckt in och jobbat några timmar... bläh :(

---

Kort summerat, allt jag inte verkligen borde har gjort, d.v.s. tränat, bantat, läst flygteori, inventerat flygskolor, kollat igenom min högskolekurs i digital bildbehandling. Men, mycket att av det jag gjort gör det så mycket lättare att både börja jobba igen utan ångest och även att känna ett annat lugn på vardagskvällarna framöver så att jag får ro att ta tag i även dessa viktiga bitar.

Idag så mår jag alltså rätt bra med tanke på vilken dag det är och att jag sovit rätt lite i natt. Det är en ovan känsla men ack så skön! Nu är det nya året verkligen mest nya saker och inte gammalt skit som ligger och tynger samvetet!

Efter en vecka i storstan så är man återigen påmind om allt som faktiskt är annorlunda bara ett tjugotal mil hemifrån. Det är samma saker varje gång. Lite är det som att komma till ett annat land fastän man fortfarande är i Sverige. Det finns spelregler som bara gäller i Stockholm.

Stå till höger i rulltrappan eller bli omkullsprungen och snäst åt. Rör dig med strömmen så fort som möjligt och använd armbågarna om det behövs. Stressa gärna även om du inte har bråttom egentligen, du passar in bättre då :) Titta inte folk du möter i ögonen, vissa har ju blivit ihjälslagna för mindre på senare tid (jaja, risken är väl inte överdriven trots allt) och håll hårt i dina tillhörigheter. Var vaksam. Byt sida av gatan om du ser ett gäng nysvenska ungdomar stå och hänga en bit längre fram... Tja, the list goes on.

En tjej som jag var tillsammans med en gång i tiden konstaterade efter ett halvår i Linköping att det var jobbigt att besöka Stockholm där hon hela tiden behövde just vara vaksam eller snudd på rädd för andra människor.

Sen är det ju också det här märkliga i alla storstäder att det finns en påtaglig mängd med människor som jobbar rätt hårt på att skilja sig så mycket som möjligt från andra. Extrema kläder, tatueringar, piercingar/smycken/glasögon, sminkning etc förefaller väldigt mycket vanligare här än "på landet". Men också det motsatta, extremt välklädda människor med mycket utstrålning är vanligare. Tja, det blir väl så med 1,5 miljoner människor inom några kvadratmil och många huvudkontor och statliga funktioner. Alla dessa "framgångsrika" på ett ställe :)

Men vad vet en lantis som jag egentligen? Detta är mina observationer och min upplevelse. Jag har heller aldrig lockats av att flytta till Stockholm då jag tidigt insåg att nackdelarna överväger fördelarna i mitt tycke. Det är kul att komma på besök ibland men det räcker så.

Tack för denna gång, invånare i fjollträsk! :)

Veckan spenderas på kurs i Fjollträsk, Cisco SNPA (642-523), en rätt tuff kurs, 9-17 eller senare alla dagarna och massor med nya saker instuvade på minimalt med tid. I konceptet kurs i min bransch ingår också att eventuella bantningsplaner bäst lämnas hemma. Mat, fika, mat, fika och snacks i långa banor. För det mesta är det inte vad skit som helst heller och den här veckan lär jag nog egentligen vilja glömma så snart som möjligt...

Lunchen är på en restaurang som har 5-6 rätter i buffé, vällagat, välkryddat och varmt! Väldigt varmt utan att det blivit torrt. För den som betalar ur egen ficka tar de 69:-, jag kan inte låta bli att tänka mindre rumsrena tankar om Remmaren (a.k.a. slemmaren) i Norrköping som tar 72:- för halvkall okryddad mat på dåliga råvaror i skolmatsalsmiljö.

Just ikväll så smet jag iväg över stan till ett favoritställe jag har sedan snart 10 år här i Kungliga Hufvudstaden, den lilla grekiska kvarterskrogen Kamarina på söder. Jag är den första att erkänna att jag inte är någon auktoritet på grekisk mat, men oavsett hur den mäter sig med måttstocken på sådan så är deras 11,5 på min egna tiogradiga skala. Det är något magiskt över en måltid när man njuter oavbrutet från första till sista tuggan och det är inte ofta mat är så bra att den ger mig den känslan. En något mindre magisk upplevelse lär jag väl tyvärr vara för mina kurskamrater imorgon med tanke på den grekiska favoritkryddan #1 :) What doesn't kill you...

Så, ett besök där om du är i Stockholm och på medelhavshumör rekommenderas högt!

Idag gav jag mig själv en julklapp i förtid. Detta är något jag dröm om sedan jag var "två skitar hög" för att citera en viss person ;) Ända sedan jag byggde plastmodeller som grabb och såg ett inslag på Hajk om en kille som heter Hans Percy som bara bygger McDonnell Douglas F4 Phantom II i skala 1:48 och airbrushmålade dom. Jävlar vad grön av avund man var då på resultatet jämfört med vad jag kunde trolla fram med pensel och alldeles för tjock Humbrol-färg.


En kompressor och spruta för straxt över tusen spänn. Ouppnåeligt på veckopengen, 3-4000:- om man tittade runt utan kunskap på professionella grejer men efter att han pratat med grabbarna i IPMS förra helgen som sa "vi använder alla Clas Ohlsons spruta för 395:-" så bestämde jag mig för att det är nu eller aldrig.

Sen får vi se när jag får tid och ork att börja öva, för någon dans på rosor lär det inte vara innan jag får riktig stuns på målningen. Julledighet, var är du?

Tervetuloa!


Facebook öppnar som sagt möjligheter att återknyta kontakter och jag har tyckt att det varit spännande och roligt att "touch base" med gamla skolkompisar och andra som jag beskrev i ett tidigare inlägg.

Det som hände idag tog dock priset, alla kategorier. Min faster, eller "halv-faster" eller nåt sånt (pappas halv-syster) från Finland la till mig som vän och skickade ett meddelande. Till saken hör att jag inte har haft någon kontakt och inte ens en aning om vad de heter och nästan inte vart jag skulle börja leta heller för att få reda på mer. Min halvbror vet jag dock sedan tidigare har lite mer kontakt och insikt på andra sidan innanpölen, men jag har aldrig tagit tag i att pumpa honom på information på ett mera systematiskt sätt.

Se så elegant det löste sig nu tack vare FB :) Det här ska bli mycket intressant och roligt!

Skummaste titeln på ett inlägg so far :) Men låt mig förklara. I veckan var jag iväg på "planeringsdagar" med nya jobbet. Det är en statlig omskrivning för kick-off - fast ändå inte. Det är rätt mycket arbete men också en del kul saker för oss anställda. Det hela ägde rum på Vildmarkshotellet i Kolmården bredvid djurparken. En aktivitet innebar att vi fick tillträde till djurparken och såhär under lågsäsong så är djuren mycket mer intresserade om det kommer besökare vilket gav tillfälle till några trevliga bilder.

Men först det där med solgalen. Det finns saker som får mig att dra fram kameran och plåta som en tok. Solupp/nedgångar är en sån sak, fastän jag vet att de sällan blir speciellt bra när man ser bilderna sen. Jag kan inte klaga på vyn som slog mig i ansiktet när jag drog ifrån gardinerna på mitt hotellrum efter övernattningen...

Andra saker som kan få mig att plåta "out-of-control" är luftballonger, *skärmar och söta djur eller barn. Kanske kommer det nåt fotoinlägg snart med fler magiska solnedgångar. Ett med luftballong är ju redan utlovat sedan tidigare.





*GRRR*

Synd jag missade surikaterna som visst var inomhus nånstans. Mitt lag körde hårt och vi vann också med god marginal sedan vilket ju alltid är kul, men det var på bekostnad av ett högt tempo och inte så mycket tid att titta på djuren.

Undertecknad körde också en 5-minuters Powerpoint som vart mycket bejublad, kul det med :) Ingen av de andra hade mer än tråkiga stödord medan jag gjort nåt lite roligt som fångade intresset. Watch out verket, här é konsulten ;)

Jag är inte biten på något sätt, jag tycker FB har ett kladdigt interface och en struktur som inte är så lätt att ta till sig. Men, det som har charmat mig lite på sistone är väl den sociala biten och då inte med polare man har idag, utan möjligheten att "touch base" med människor man inte sett ända sedan barndomen/skoltiden.

Jag har alltid varit den där typen som är nyfiken på vad som hände människor sen. Jag har googlat på en del tidigare och jag har gått på en såndär arrangerad klassfest bara för att stilla nyfikenheten på vad det blev av klassens ljus och pajasar. Facebook ger helt nya och oanade möjligheter.

Det som satte igång mig var när en barndomsbekantskap från en fjällresa i Norge kontakta mig på FB. Jag började leta efter de där som jag undrat över och har fått kontakt med flera från svunna tider. Skitkul även om det inte behöver leda nånannanstans än att man stillat sin nyfikenhet något!

Såhär långt har jag haft kontakt med tre barn/ungdomsvänner från skolan och en språkresekompis. Jag har hittat några av dom och några har kontaktat mig. Skitkul, tycker i alla fall jag :) Sen får folk pilla med sina apps, statusar och networks bäst dom vill, det här roar mig mest med FB!

Tog lite ledigt idag och jagade efter en lämplig begagnad velociped som kan ta mig från hemmet till Resecentrum nu när jag ska börja pendla med tåg till staden i öster. Att finna en är inte så enkelt som det kanske låter, detta grundat på två fakta som du själv får lägga ihop: höst & studentstad.

Kriterier för sökt fordon var 1) begagnad 2) rimligt billig 3) ej stöldbegärlig 4) fler än 3 växlar.

Efter visst letande så fann jag vad jag sökte nästan runt hörnet här hemma. En cykelmoj i en källare några kvarter bort hade en Crescent med 5 växlar och en Yosemite med 18 växlar. Provade Yosemiten först men det första som hände var att kedjan hoppade men sen när den var pålagd igen så rasslade det betänkligt och levde vid varje justering av växel så jag dissade den. Skulle ha kostat 700:-.

Crescenten var stabil och pålitlig men märket har fortfarande ett mycket gott rykte och det driver upp priserna. 1250:- ville han ha men efter visst prutande så fick jag loss den för tusenlappen blankt.


Nu återstår bara allt annat... kedjelås, lysen, luftpump... ska dessutom ringa farbror blå imorrn och kolla så den inte är stulen. Återstår sedan bara att söka medlemskap i Hog Riders... :)

Såhär nyvaken på morgonen var jag säkert lite för soft när jag läste bladet om mannen som sköt ihjäl en av sin sons mobbare som dessutom trakasserat hela familjen och andra delar av bygden under en längre tid utan att samhället verkar har brytt sig det minsta. Jag blev ledsen i alla fall, jag blev upprörd, jag blev förbannad och hatisk mot alla grundläggande saker som inte fungerar i samhället och mot föräldrar och andra vuxna som inte tar sitt kollektiva ansvar för glinens förehavanden.

Hur i helvete rent utsagt kan detta gäng med spolingar tillåtas dra runt på bygden och skapa otrygghet på t ex ett ålderdomshem så att man blir tvungna att skaffa vakter? Vad har de för jävla föräldrar som inte bryr sig om att de är ute 2 på natten? Eller om de vet vad de har för sig inte belägger dom med husarrest och pratar med dom eller skaffar hjälp? Snuten säger till på kuppen att detta inte är det enda ställe i Blekinge man har problem med "moppegäng", men så lyft på era feta arslen och sätt lite skräck i fröna då! Om de tillåts fortsätta utan gränser så kommer vissa av dom att växa upp till kriminella liv medan flertalet givetvis kommer att mogna och arta sig och sedan skämmas över vad de höll på med.

Jag blir så trött på att mobbning fortfarande kan existera till denna grad. Vi kommer nog aldrig ifrån fenomenet men jag hade hoppats och trott med all uppmärksamhet som ämnet fått genom åren att vi skulle ha kommit lite längre än att det skulle få gå så långt att en normalt funtad människa (får vi anta) känner sig så trängd att han tar fram bössan och skjuter ett barn.

När jag var liten så var jag mobbad, allt från första klass till åttonde då en polisanmälan faktiskt togs på allvar och några av mina mobbare kallades till förhör hos polisen. Då tog det slut, då äntligen fattade de vad de höll på med och alla blev först rädda för mig, att jag skulle anmäla dom typ och sedan vart det lugnt och snällt. Före det hade skolans kurator och psykolog haft flera möten med mig och de som mobbade mig för att tala om saken men utan att nå fram. En del av problemet tror jag är att de inte förstår vad de gör, hur det känns att vara föremål för alla gliringar, knuffar, smällar etc. En del är gruppdynamik/tryck och den som mobbar mår oftast inte heller bra i grunden. Här i stan blev mitt fall omskrivet i tidningen och det startade hela medvetenheten om mobbning på skolorna här. Kuratorn blev anti-mobbningsgeneral i och jobbade sedan många år som sakkunnig i förebyggande av mobbning.

Detta var på 80-talet. Nu är det 20 år senare och fortfarande mobbas barn och vuxna på sina arbetsplatser så till den grad att de tar livet av sig själva eller andra. Den dolda ohälsan p.g.a. mobbning är enorm. Vanmakten över att samhället inte reagerar när det borde vara så enkelt att stoppa är stor. Vanmakten över att folk är så passiva att de inte tar det ansvar de borde som individer när samhället fallerar är ännu större. Jag förstår att han sköt grabben.

Mina sympatier ligger helt hos den drabbade familjen. Han borde inte ha skjutit ihjäl en annan människa, han skulle ha skjutit ett varningsskott men jag förstår precis hur han måste ha känt för jag har pressats till samma situation själv. Det är reptilhjärnan som kickar in, man ska försvara sig och sin familj mot hotet och man tar i med det mest skrämmande man kan uppbåda för att garanterat få övertaget. Alla tillhyggen förefaller rimliga då. Jag var omringad av 10 killar, tog en flaska och kastade i skallen på en av dom. Dessvärre blev den en av de som normalt inte mobbade mig och som jag faktiskt gillade som blev träffad, men jag siktade inte. Jag var så pressad att jag inte hade förmågan att välja vare sig vapen, måltavla eller kroppsdel.

Som det står överallt idag, i denna historia finns bara offer. Skänk dom en tanke idag. Skänk en tanke till de situationer du själv befinner dig i, finns det någon som är rolig att driva med? Finns det någon som är utanför på din arbetsplats? Ser du att andra beter sig illa mot någon? Tänk om, vänd om, gör rätt, stoppa det som pågår.

Rädda en människas liv. Idag.

Endast en klapp önskas i år och jag lär inte få den.

Snälla tomten, jag vill inte se dig, dina nissar, renar, granar eller höra en enda sönderspelad julskiva före skyltsöndagen. Please? Please?! Jag har varit SÅ snäll juh! Låt mig slippa bli trött på julen 2 månader innan den faktiskt infaller.

IKEA lär väl vara på gång vilken dag som helst, de brukar leda race:t tyvärr. Kamprad är en person jag beundrar och jag hoppas att han inte varit med att bestämma att man ska börja julen i oktober. Jag vill inte tro det om honom, att pengar går före respekt för traditionen.

Om du redan innan tyckte att jag har en skruv lös så kommer du tycka att det är ställt bortom allt tvivel nu :)


Det här är en skördare på skogsfackspråk. Vad tillför den mitt liv som är så bra just nu då? Jo! En av dessa fantastiska tingestar har äntligen gjort slut på hela skogen som min mamma brukar plocka svamp i :) Till saken hör förstås att det i många år inneburit vissa förväntade skyldigheter som enda barn och tillika enda levande familjemedlem infunnit sig.

M.a.o. årlig tvångskommendering ut ifrån min trygga stad och mitt varma och mysiga datorrum till mygg, knott, ris, stockar, stenar, frisk luft, rotvältor, spindelväv, oväntade hål i marken, gå vilse och massa annat som vissa andra går igång på, men inte jag. Äntligen efter 37 års slaveri är jag FRI!! FRIIIII!!!!

Läser i bladet att Socialstyrelsen & Försäkringskassan har kommit fram till att man ska ställa högre krav på personer som är sjukskrivna för utmattningsdepression (utbrändhet). Bra. Jättebra! I de fall man ökar kraven och tvingar en person som gömmer sig bakom en sådan diagnos för att slippa arbeta. Men de som verkligen är sjuka och oförmögna att "gå ur sängen utan att börja gråta"? Hur ska det gå för dom? Myndigheter är ju sedan tidigare inte kända för att ta individen i beaktande när man ska nå nya mål och förbättra statistiken.

Visst kan man förbättra statistiska siffror på långtidsarbetslöshet genom att klämma åt lite, men vilket blir det sammantagna samhällsekonomiska resultatet? När människor som bara behöver få vara i fred och läka eller få professionell hjälp inte bara i form av piller plötsligt förklaras arbetsförmögna. AF kommer dessutom prompt att skjuta tillbaka dom på F-kassan och säga att de inte kan hitta ett jobb till en person som är sjuk... Låter det orimligt? Nejdå, jag har sett det hända en närstående med egna ögon. F-kassan puttar ut för att rädda sina statistiska mål och AF puttar tillbaks för att man inte gärna kan hitta arbete till någon utan arbetskapacitet.

Jag är en stor supporter av att ställa ökade krav på individer som bara lever på systemet men det måste finnas en mänsklig urskiljningsprocess för att röka ut dem som verkligen behöver klämmas åt från dem som verkligen inte klarar av en högst verklig kris i livet. Jag tycker också det är ganska genant att både den förra och den nuvarande regeringen sitter fast i samma dumträsk - att man bekämpar symtom utan att ta ansvar för orsakerna eller ställa upp med erforderligt stöd till individen.

Tro mig, de flesta av de som verkligen är sjuka och går hemma och mår dåligt vill må bra och kunna sköta ett jobb. Om man kombinerade pillertrillandet med t ex terapi så skulle många kunna återvända till ett produktivt liv till gagn både för individen och samhället långt mycket tidigare än vad som är fallet idag och många färre skulle tvingas bli sjukpensionärer mer eller mindre mot sin vilja.

Många blir utbrända p.g.a. att man antingen är högpresterande och passerar gränsen utan att märka det eller för att man biter ihop och gör sitt jobb "för att man ska vara duktig" och ställer höga krav på sig själv. Inga av dessa mår bra av att det ställs ytterligare krav och hot mot deras trygghet när man redan är i en situation som man inte önskar någon annan människa att hamna i. Det som behövs är lugn och ro och stöd, inte ifrågasättande, krav och misstro, det förlänger bara individens lidande och skadar samhället därigenom mer än om man satsade på meningsfulla vårdinsatser så tidigt som möjligt i en djupare utmattningsdepression.

Så till sist en skopa åt alla förståsigpåare som utan att ens känna en person som är utbränd klämmer ur sig saker som "om han/hon kan gå ut med hunden så kan den väl sköta ett arbete också". Såhär är det. En utbränd har olika grader av nedsatt arbetsförmåga och är sjukskriven under sin tillfrisknandeprocess. En utbränd ligger inte under hela denna period hemma och gråter under täcket för att plötsligt en dag gå tillbaka till jobbet. Den här sjukdomen syns inte utanpå och tyvärr så gör det den så extra svår för många att förstå. Det är inte ett gips, det är inte en feber, det går inte över med 14 dagars pillerkur och en klapp på axeln.

Det handlar om att ta små steg och göra saker som är roliga eller nödvändiga för att klara vardagen hemma för att successivt kunna ta sig tillbaka. Att då denna sjukskrivna person påtar i trädgården, lagar cykeln eller t.o.m. åker på semester är kanske inte så underligt? Den gör vad den förmår för att öka sin kapacitet och den ökningen sker genom att sträcka sina gränser i egen takt. Man brukar säga att tillfrisknandet tar lika lång tid som insjuknandet, vilket för många kan vara åratal. Vad du dessutom inte ser är när personen de resterande 22h av dygnet ligger hemma med gardinerna nerdragna och sover eller svettas igenom en 12h lång ångestattack till följd av det "normala" som du såg att den gjorde.

Det finns en del klyschor som syftar till att ringakta de som sätter pengar på olika former av spel, som den ovan. Eller, "the lottery - for people who don't understand statistics". Jag skrattar gärna lite åt det jag också men samtidigt så är jag den första att erkänna att det händer att jag spelar jag också, inte ofta, inte regelbundet, men det händer. För "håll drömmen vid liv" eller vad sloganen nu är stämmer ju. Det handlar ju inte om att jag verkligen tror att jag är den som kommer att vinna högvinsten, det handlar ju om att vara med om chansen hur liten den än är. Det lilla uns av spänning som trots allt finns där.

Alla som någon gång tar en Triss-lott eller leker med maten (V75) tänker ju sig själv sittande i TV4-soffan skrapandes fram 25kkr/månad i 25 år eller 43 miljoner på banken så att man kan "skita på chefens skrivbord" och bli ekonomiskt oberoende resten av livet. Det händer trots allt några hundra svenskar varje år att man får en rejäl påfyllning i kassan. Och det på några hundra miljoner speltillfällen. Ja, odden är rätt höga mot att man ska vinna nåt mer än 50:- eller kanske någon tusenlapp som bäst. Oddsen är skitlåga på att de flesta förmodligen kommer att gå back mot spelbolagen om man spelar regelbundet. Och rent samhällsekonomiskt är det väl en total waste förutom att staten blir lite rikare. Men, det ska inte bli någon vana den här gången heller.

Men, oddsen stinker rätt rejält om man inte spelar alls. Enkel logik, spela och ha chansen eller spela inte och, ja... ha pengarna kvar och göra nåt vettigare för dom? :) Whatever. Jag testade iaf nyss att lämna in några brickor lotto för första gången i mitt liv, den som önskar mig nybörjartur får komma på festen när jag firar mina 43 miljoner ;)

Om du nu vill festa med en korkad snubbe som satsade pengar på spel och dessutom stod för det förstås.

Efter 6 år tillsammans så bestämde jag mig i onsdags för att jag måste bryta upp från min sambo Pia. Det har varit en lång och smärtsam process för mig (och oss) att nå fram till denna punkt och det känns overkligt att det nu blivit såhär. Det tar tid att smälta och som med alla uppbrott när man har ett hem tillsammans så kommer det att ta tid innan allt verkligen är helt över och klart också. Även om uppbrottet var ensidigt så skiljs vi som vänner och det är jag glad för.

Jag är väldigt sliten och trött (sover dåligt) och full av förvirrade känslor just nu så prio #1 blir att försöka hitta tillbaka till ett självständigt liv där jag kan börja må bättre och få tillbaka gnistan. Red Bull Air Race till helgen känns nästan lite jobbigt just nu men det blir säkert en jättebra kick för mig i precis rätt tid :)

Well. Now you know.

Statstjänsteman Bergholm. Förmodligen med nån fin titel som byrådirektör eller expert kanske. Staten har sina fina titlar som egentligen i huvudsak mest motsvarar en viss lönegrad och inte så mycket annat. Sent på eftermiddagen idag fick jag erbjudande om anställning hos kunden, dock utan att lönenivån var satt. Det är nämligen en sak mellan facket och arbetsgivaren att enas om, inte mellan mig och arbetsgivaren. Och jag som inte ens är med i facket och aldrig har varit. Märklig värld jag kommer in i där facket är så sjukt starkt att de ska vara med att sätta lön på en oorganiserad bara för att bevaka att deras medlemmar inte missgynnas.

Vad är det förresten som driver alla arbetsgivare att alltid ge besked av den här karaktären vid sämsta möjliga tidpunkt? Inför helger, storhelger och andra ledigheter, då passar man på bara så att folk ska få våndas på sin lediga tid och inte gå och sabba stämningen på arbetsplatsen? Eller vad är mekanismen? Kul är det i alla fall inte som anställd att spendera några superspända timmar på eftermiddagen precis före midsommar med att våndas över om man kommer att ha ett jobb efter oktober eller ej. Varför tänker man inte på den/de av oss som inte blev erbjuden fortsättning som nu får sin midsommar totalförstörd?

Nåja, hoppas lönen inte erbjuds alltför långt från begärd nivå så kanske det blir påskrift på tisdag. Skönt att det nästan är över och att jag kommer att en tryggad inkomst ett tag till. Och 31 dagar semester. Och flex. Och... :)

... till semestern börjar! YES!!!

Fast, nu är det ju inte normalt det här jobbet jag har just nu. Först så blir det jobb på lördag också på ett så kallat driftstopp där jag ska byta en kritisk switch som kan få en binge rätt feta system att tacka för sig om något går fel.

Sen, nästa vecka blir det garanterat jobb på torsdagen och förmodligen även på tisdagen och kanske något mer... "Men, du hade ju semester" säger någon. Jotack. Jag har formellt sett semester men det har inte alla andra och så mycket som händer nu så känner jag inte att jag har ro att bara missa ett par riktigt avgörande möten. Missar jag dom så missar jag allt som sägs och bestäms där och i höst kommer ingen längre ihåg vad som sades. Eller att det ens varit något möte :)

Sen är det ju det här med jobb överhuvudtaget då. Jag har valt att inte skriva något om det tidigare, men jag är varslad om uppsägning från EDB p.g.a. att min huvudsakliga kund har valt att inte förnya avtalet utan istället insourca sin IT-drift. Man har också gått ut i en extern rekrytering av ny personal där jag och mina kollegor fått söka våra egna jobb i konkurrens med andra. Jag var på intervju i förrgår och i nästa vecka så får jag reda på om kunden erbjuder mig anställning eller inte. Jävligt strange situation.

Kundens ambition är också att vi ska bli en man mindre än vi är idag, hur det ska kunna gå till förstår ingen av oss med den arbetsbelastning som vi har men jaja... Besked ska lämnas innan midsommar, dvs nästa vecka och det är ju ännu en anledning att hålla sig där då. Känns rätt viktigt att vara på plats för att höra reaktioner och snack bland kollegerna och för att hämta information som hjälper även mig att besluta hur jag ställa mig till det som erbjuds, vad det nu blir.

Jag är inte jätteorolig över det hela men kunden har valt att vara så formell att ingenting har gått att tolka vad gäller vår framtid vilket ger en osäkerhet, befogad eller inte. Det kommer hursomhelst att vara skönt när det är klart så man vet vad man har att rätta sig efter. Söka annat jobb, hänga kvar på nuvarande arbetsgivare om det är möjligt (god chans men vill egentligen inte) eller kanske byta karriär helt och hållet? :)
Kanske är det nu som jag borde plugga det sista till trafikflygare och börja slava med det istället. Frågan är bara hur sjutton jag ska orka det parallellt med allt jobb som är planerat för hösten. Vi får hoppas att jag slipper använda semestern till att grubbla över framtiden utan att det reder sig på bästa sätt.

---

Jag är givetvis öppen för förslag på annat jobb/arbetsgivare, gärna som konsult och det med bas i Östergötland då jag i princip inte är flyttbar. Jag har över 10 års branscherfarenhet som tekniker/sysadmin med goda vitsord och internationell erfarenhet. Talar och skriver engelska och svenska flytande och har inga problem att hålla utbildningar och tala inför grupp. Microsoft, Cisco, Websense, Checkpoint, VMware, bladserver, i386-servrar från HP & Dell, AD, klientadministration, IT-arkitektur, Citrix, säkerhet/pentesting och mycket är sådant jag kan.

Generell ansökan med meriter och konsultuppdrag finns här.

De flesta människor har en mängd med låtar som betyder nåt speciellt, som påminner om en tid i livet, en händelse eller en person. Alltså inte bara att man tycker mycket om just ett visst stycke utan att det kopplar tillbaka till någon punkt i livet.

Ibland, som ikväll, sitter jag och bläddrar i min musik i jakt på något som känns rätt att lyssna på just nu. Det händer då att jag helt oavsiktligt stöter på något som kastar mig tillbaka till just ett sånt här minne. Ikväll råkade det bli något så enkelt men för mig oerhört kraftfullt som en jingel för BBC News 24 kallad "the countdown" av David Lowe. Länk1. Länk2.

Anledningen är dels att jingeln är väldigt bra men också att den pekar tillbaks på en mycket intressant men också känslomässigt stressig period i livet. 2001 jobbade jag utomlands i 6 månader och bodde på hotell Intercontinental i Stuttgart mest hela tiden. Den enda engelskspråkiga kanal som erbjöds var BBC News så gissa om jag legat slutkörd efter 14-timmars arbetsdagar och tittat på denna kanal tills jag kunde alla nyheter utantill och hatade pausfilmerna och reklamen in absurdum.

Samtidigt var till kärleksstrul och flytt på gång hemma kombinerat med slitande veckopendling till Tyskland, Holland och Frankrike. Allt kommer fram som om det vore igår, allt för en liten snutt musiks skull som jag trots allt fortfarande älskar.

Även om jag är ganska innovativ i mitt språkbruk, satsbyggnad som en kråka, mycket talspråk, överdriven, kommatering :) och egenpåfunna uttryck så försöker jag vara noga med stavningen. Jag är lite av en språkfascist på det området och jag går igång på folk som inte bryr sig det minsta om att stava rätt. Varför? Tja, varför har vi ett språk med givna normer? Jo, för att alla ska kunna förstå varandra så bra som möjligt, inte minst i skrift.

Jag var och lämnade in bilen för halvljuslampbyte (att man inte kan göra det själv längre är ju en skandal i sig) och tog en långpromenad hem. Genom industrilandskapet på Tornby och Kallerstad. Särskrivningarnas- och felstavningarnas förlovande land vill jag lova!

Det provcerar mig att det finns människor som bryr sig så oerhört lite om att kommunicera på korrekt svenska. Så lite att de gladeligen betalar tusentals kronor för att sätta upp skyltar, lappar, neonrör och whatnot med flagranta felstavningar och särskrivningar! Öppet tider, vedugns pizza, all service... och lunchrestaurangen på jobbet vars meny alltid innehåller nya och intressanta rätter såsom potatis gratäng, pom rösti och fläskfile medaljonger. Ta också tillfället i akt att ta ett bloss nästa gång du ser skylten "rök fritt" på en restaurang, det finns tydligen ställen där man fortfarande får röka :)

Om man nu ska meddela sig med andra människor och vet om att man inte är bra på att stava, kan man då i alla fall inte önska att människan brydde sig såpass att han/hon i alla fall tog hjälp av någon mer begåvad för korrekturläsning? För visst måste man väl veta med sig att man har svårt för stavning om man gick ut nian med en etta i svenska? Eller?

Att hänga upp felstavade skyltar, ibland för en massa pengar, berättar inte bara att du inte kan stava utan också att du är obegåvad och nonchalant. Är det så du vill framstå?

---

Tips, vid minsta tveksamhet, skriv ihop! Chansen är mycket större att ordet är sammanskrivet än tvärtom. Konjugerande s är också en bra ledtråd. Tänk efter, finns det något som heter vedugns? S:et är där för att sammanfoga två ord... bryt då inte isär dom! Överhuvudtaget, prova att uttala ordet, om det flyter som ett - skriv ihop!

För fler hår resande exempel och en gratis skum tomte , se skrivihop.nu en bra site med exempel och information om särskrivningsfenomenet som tyvärr inte utvecklas längre.

Killen här ser piggare ut än vad jag känner mig. Har varit "sjuk" i över en vecka nu och börjar bli hjärtligt trött på det. Det är den där sortens sjuka som bara småputtrar fram. Ingen feber (även om det känns så), ingen matthet, ingen muskelvärk, inget ohejdad snorande som bara kräver att man ligger för ankare. Först en 3-4 dagar med ont när man sväljer följt av 3-4 dagar med hosta och nu en liten mix av alltihop fast inte så mycket av varje, men sammanlagt...

Eftersom jag inte haft feber eller hjärnan varit försatt ut spel så har jag förstås jobbat vilket säkert inte underlättat tillfrisknandet och kanske inte varit så schysst mot mina arbetskamrater. Men vad ska man göra? Känns ju inget bra att vara hemma i flera veckor för att man bara är halvdan.

På jobbet har det varit fullt ös i vanlig ordning och jag har hållit utbildningar, varit på möten och löst problem förstås. Om man bara kunde skriva ett batch-jobb som gjorde kill -9 på alla elaka baciller som cirkulerar i min kropp...

Tyvärr lär det väl inte funka förutom möjligen i The Matrix  men jag provar snart vadsomhelst för att komma ur den här sega degen av kroppsliga felfunktioner.

En exorcist kanske kunde göra susen?

Hur vet man när det är dags att göra något nytt i livet? Anledningen att jag funderar är att jag varit en "knapptryckare" hela livet. Manualer är för mesar, bara "på det", jag listar ut det mesta ändå. Så är det fortfarande, jag har inga svårigheter med ny teknik och jag älskar fortfarande att packa upp och installera ny hårdvara. Men. PC->Problem->vad jag är bra på att lösa->är vad jag levt på i 10 år att ta betalt för. Bra va? Nya prylar, nya problem att lösa, utmaningar hela tiden *lycka* :)

So, what's new? Jag har mer och mer tröttnat på problemen och problemlösningen. Jag tänker allt oftare "varför kan dom inte göra skit som bara funkar!!?". Fast, då skulle jag ju inte ha nåt jobb. Oj. :) Hursomhelst så börjar liksom grunden för mitt yrke att verka ointressant, t.o.m irriterande. Jobbigt att lösa problem, jobbigt att lära sig nya saker. Gammal och trött? Latheten som tagit överhand, eller bara en tillfällig formsvacka? Just nu känns det som att allt som händer på jobbet (vilket är tokmycket nu) bara är jobbigt för det är massa problem att lösa och massa nytt att förstå och minnas. Känslan är väldigt främmande för mig eftersom jag vet att jag borde tänka "åh, vad kul, jobba som fan och bli bra på det här är vad jag verkligen vill just nu".

Efter det att jag börjat hänga mycket på nätet på t ex G-kraft och låtit flygintresset ta en större del av livet än vad det haft under de år jag jobbat som konsult så tänker jag mer och mer på att det är nu eller aldrig som jag borde göra nåt åt att få jobba som pilot. Jag inser att jag kommer att bli en bitter gammal gubbe som gnäller över vad jag borde ha gjort om jag inte gjort ett allvarligt försök och eventuellt misslyckats av anledningar som jag inte kan rå över (medicinska skäl tex). Om det är detta som gör att jag känner en tilltagande frustration över datorer, mitt jobb och problemlösning eller om det var så att tröttheten kom först och gjorde att jag återfann lusten till flygandet vet jag inte.

Vad jag vet är att jag inte kan älta och älta tills korna kommer hem utan måste försöka orka ta ett beslut. Problemet är att jag är för sliten för att orka ta tag i något så omvälvande, eller i alla fall är det min ursäkt inför mig själv. Att säga upp sig eller ta tjänstledigt? Banta och träna för att klara medical-kraven. Vänja sig vid lägre inkomst och hur finansiera den del av utbildning som jag har kvar? Många stora och svåra frågor när man grott in sig med att köpa ny bil var 3:e år, bo fint på 96kvm och "vara någon" på sitt jobb.

Wish me good luck - cause I'm gonna need it.